Larmnummer
_________________________________________________________________
| Innehåll: Från 00 till 112 00 90 000 112 020-91 00 40 010-24 41 40 020-912 912 Övriga larmnummer Telefonvakten Automatisering Bilarkiv |
"Förr i tiden"
- före automatiseringen av telefonstationerna - när man behövde
hjälp av brandkår, polis, ambulans, bärgningsföretag
etc. behövde man bara lyfta på telefonluren så hjälpte
telefonist på den lokala telefonstationen till med att koppla till
rätt instans. En stor nackdel med det manuella system var de förödande konsekvenser som kunde uppstå om alla linjer var upptagna. Å andra sidan uppstod en annan mycket stor nackdel då automatiseringen av telefonväxlar infördes - de telefonister som tidigare hjälpt folk till rätta fanns inte längre. Under 1940-talet började det därför diskuteras att införa ett rikstäckande larmnummer. Från 00 till 112 Ända fram till i slutet på 1980-talet, då Larmtjänst införde sitt rikstäckande larmnummer 020-91 00 40, fick bilägare som hade problem med sin bil leta i försäkringspapper, telefonkatalogen eller ringa nummerupplysningen för att få hjälp med att få larmnumret till närmaste lämpliga bärgare, till Larmtjänst´s lokala nummer eller till "sin" bärgares telefonnummer. Vid allvarligare händelser som trafikolyckor med personskador och med behov av ambulans, olycksfall, brand- och polislarm m m fick man kontakt med rätt instans om man ringde 90 000 allt eftersom det larmnumret infördes. I de områden som automatiserats och det ej införts 90 000 ringde man 00 för att få hjälp av telefonist att bli kopplad till rätt instans. I de områden som ej automatiserats fick man hjälp av telefonist - enbart genom att lyfta på luren och ev med en vridning på veven för att ge ringsignal - att komma till rätt instans. Undan för undan har larmnummerhantering utvecklats via de första manuella telefonistkopplade lokalnumren med namn- och nummeranrop till dagens 112 och 020-nummer via automatiserade telefonväxlar där larmoperatören i princip kan sitta var som helst i världen. 00  I
slutet på 1800- talet när telefonen blev allt vanligare fanns
bara manuella telefonväxlar. Via dom blev man genom sk namnanrop kopplad
till önskad abonnent. Namnanrop innebar att man helt enkelt lyfte
luren - ev med en vridning på veven för att ge ringsignal -
och sa namnet på den som man ville bli kopplad till.Ovan: Ur Svensk Räddningstjänst´s hjälpstationsförteck. från 1961 som visar de olika sätt att rekvirera ambulans eller sjuktransportbil i Värmland. Obs att 90 000 ännu inte införts i värmland. Obs också den stora blandningen mellan "direktnummer", "namnanrop" och "nummeranrop" beroende på ort, ord. arbetstid, dag eller natt. 1885 var Stockholm världens telefontätaste stad och 1887 invigdes världens största telefonväxel med plats för 4000 linjer. 1890 blev systemet med namnanrop ohållbart - telefonisterna klarade inte att hålla reda på alla namn och man tvingades att gå över till nummeranrop, dvs man sa telefonnumret till den man ville bli kopplad till. Systemet med nummeranrop infördes därefter successivt i hela landet i takt med bla att de manuella telefonväxlarna uppnådde en viss storlek. Mot avgift - vid större stationer - kunde dock abonnent få behålla systemet med namnanrop, även efter det att stationen hade automatiserats. I september 1948 beslöt telestyrelsen att inga nya namnanropsabonnenter skulle tas emot. Först i mitten av 1960-talet var systemet med namnanrop helt avvecklat. Ett viktigt undantag från regeln om övergång till nummeranrop gällde larmsamtal till hjälporgan. I januari 1949 beslöt telestyrelsen att namnanrop för att ringa tex brandkår och ambulans skulle behållas tills vidare. Vid varje manuell växel kunde man genom att begära tex "Brandkåren" bli kopplad till närmaste brandstation. Vid anslutning till automatiserad telefonväxel fick man kontakt med telefonist genom att slå 00. En stor nackdel med det manuella systemet var de förödande konsekvenser som kunde uppstå om alla linjer var upptagna. 90 000 En konsekvens av den allt snabbare automatiseringen var att möjligheterna att komma i kontakt med de olika hjälporganen försvårades på grund av att de telefonister som tidigare tagit emot samtalen och hjälpt folk till rätta inte fanns kvar längre på den lokala telefonstationen. 1944 års telekommitté föreslog att det skulle vidtas åtgärder för att att underlätta samtal till hjälporgan. Kommittén föreslog att det skulle inrättas 275 dygnet runt bemannade telefonstationer för sk SOS- tjänst (Samhällets Olycksfalls- och Säkerhetstjänst). Detta förslag ledde dock inte till någon åtgärd. Ytterligare ett initiativet till SOS-centralerna och 90 000 togs av dåvarande generaldirektör Håkan Sterky som var generaldirektör för Televerket under åren 1943-1965. Han svarade för en promemoria i SOS-frågan som i mars 1947 överlämnades av inrikesdepartementet till riksbrandinspektionen. Först i juni 1948 yttrades sig riksbrandinspektionen genom att föreslå att frågan borde utredas och en kommitté skulle tillsättas. Telestyrelsen utarbetade direktiv för utredningen och dessa diskuterades med dåvarande inrikesministern Eije Mossberg och statssekreterare Folke Thunborg som båda visade stort intresse för frågan. I maj 1949 tillsattes SOS-utredningen och två år senare - den 18 april 1951 - lämnade utredningens betänkande in. Bla föreslog utredningen att antalet SOS-centraler skulle vara ca 110 till skillnad mot det tidigare förslaget på 275 SOS-centraler från 1944 (denna minskning av antalet centraler berodde på att antalet telestationer med manuell service kraftigt hade minskat) och att larmnumret skulle vara 90 000. Numret 90 000 valdes för att det utan svårighet skulle kunna slås även i mörker och rök eller av blinda (sista och första siffran på fingerskivan). Först var det tänkt att larmnumret skulle vara 900000 (niohundratusen) men av "tekniska skäl har det visat sig lämpligt att i stället för det av SOS-utredningen förslagna sexsiffriga anropsnumret 90 00 00 använda det femsiffriga numret 90 000 (nittiotusen)." Enligt SOS-utredningen skulle SOS-tjänsten enbart vidarekoppla larmen till det aktuella hjälporganet och övervaka förbindelsen. Ingen beordringsrätt skulle ges. Ingenting hände därefter i SOS-frågan. Frågan "drogs i långbänk" av inrikesdepartementet trots flera påstötningar. Statsrådet Gunnar Hedlund - vilken tillträtt i oktober 1951 som inrikesminister - ansåg att det gick lika bra för hjälpsökande abonnenter att använda sig av nummerupplysningen för att få hjälp med lämpligt telefonnummer till brandkår m m. Dessutom var kommuner och Televerket inte överens om finansieringsformen. Först när telestyrelsen lade fram förslaget att Televerket skulle stå för de kostnader som omfattade larm av polis, brandkår, jourhavande läkare, ambulans, flygambulans och sjöräddning och kommunerna skulle stå för de kostnader som uppstod för övrig av televerket ev utförd service - tex jourhavande sköterska, jourhavande tandläkare, jourhavande veterinär och jourhavande präst - accepterades förslaget. 1956 tog Kungl. Maj:t och riksdagen beslutet. Man konstaterade att automatiseringen försämrade de hjälpsökandes möjlighet att komma i kontakt med samhällets hjälporgan och tillstyrkte att Televerket bildade en SOS- organisation. Redan innan riksdagen hade fattat beslut förberedde Televerket en särskild telefonstation som skulle driva den SOS-central i Göteborg som också skulle betjäna ett antal kringliggande områden. Den blev landets första och togs i bruk den 17 december 1956. Redan innan den första organiserade SOS-centraler startade i Göteborg infördes larmnumret 90 000 1953 i Trollhättan och Vänersborg när telefonstationerna där automatiserades. Sverige blev nu det första land i världen med ett gemensamt larmnummer för alla typer av larm. 1954 infördes larmnumret 90 00 i Göteborg och 1955 i Kramfors, Nyköping, Stockholm, Södertälje, Ängelholm och Ystad. SOS-centraler inrättades endast inom automatiserade områden och Televerkets telefonister, i allmänhet hos Telefonvakten, svarade vid anrop till SOS-centralerna och larmsamtalen samordnades med den manuella hanteringen av rikssamtal och övriga teletjänster. Successivt infördes det SOS-centraler i hela landet enl. följande tidtabell: 1956 Göteborg. 1957 Jönköping, Uppsala, Östersund. 1958 Borås, Kalmar, Kristianstad, Skellefteå, Stockholm, Västerås. 1959 Gävle, Norrköping, Örebro. 1960 Luleå, Sundsvall, Umeå. 1961 Falun, Halmstad, Hudiksvall, Nässjö. 1962 Örnsköldsvik. 1963 Karlstad, Mora, Växjö. 1964 Falköping, Helsingborg, Malmö, Visby. 1965 Sollefteå, Trollhättan. Observera att i tex Trollhättan där 90 000 infördes redan 1953 inte fick sin SOS-central förrän 1965. Man kunde alltså inte ringa 90 000 från hela Sverige till en början utan bara inom de områden där automatisering skett och numret införts. I slutet på 1964 hade 80% av alla telefonabonnenter tillgång till 90 000 och 1965 var 98 % av telefonapparaterna anslutna till automatstationer och därigenom hade nu i princip hela landet tillgång till 90 000. Televerkets SOS-centraler var en ren förmedlingstjänst. Alla inkommande samtal på 90 000 kopplades vidare till rätt instans. Detta förfarande fanns kvar till 1974 då dåvarande SOS-AB startade sin operativa verksamhet. I mitten av 1950- talet kom SOS-knappen på de flermyntsapparater som infördes på olika platser i landet 1953 vilket innebar att man genom att trycka på en knapp på telefonautomaten direkt blev kopplad till 90 000 tjänsten. 112 112 är ett gemensamt nödnummer för hela Europa. Det var Post-och telestyrelsen (PTS) som ansvarade för att 112 infördes som nödnummer i Sverige. PTS beslöt i mars 1994 att 112 skulle vara infört som nödnummer den 1 juli 1996. Redan på 1970-talet började arbetet med att ta fram ett gemensamt nödnummer för länderna i Europa inom den europeiska post- och telesammanslutningen CEPT och 1976 enades man inom CEPT om en rekommendation att införa 112 som gemensamt nödnummer. Från början var det tänkt att 112 skulle införas redan den 31 december 1992. Sverige anmälde tidigt till EU att det inte var möjligt att införa 112 förrän 1996. Anledningen till att Sverige valde att införa nödnumret vid en senare tidpunkt var att det här i landet fanns så många abonnenter med telefonnummer som började på 11. Samtliga dessa abonnenter har fått byta telefonnummer. Bytet påbörjades under första halvåret 1992 och avslutades i oktober 1995. 010-24 41 40  010-24
41 40 var Larmtjänst´s första larmnummer. 1962 infördes
riktnumret 08 i Stockholm. Larmtjänst´s första larmcentral
etablerades i Stockholm på Kungsgatan 33 i början på våren
1961.Höger: Reklamkort från Larmtjänst. Riktnumret 08 för Stockholm infördes 1962 men var parallellkopplat med 010 en tid. Orsaken till att 08 infördes var att man måste införa 7-siffriga nummer i stockholmsområdet på grund av tillströmningen av abonnenter. Kopplingsorganen kunde inte svälja mer än 9 siffror. Hade inget att göra med NMT som infördes på 1980-talet. 020-91 00 40 Larmtjänst´s nya rikstäckande larmnummer 020-91 00 40 togs officiellt i drift den 1 januari 1989 men hade provats i olika delar av landet från maj 1988. Alla försäkringsbolag hänvisade fortsättningsvis till detta larmnummer. Oavsett var en bilist befann sig i Sverige kunde han nu genom att ringa detta rikstäckande larmnummer få hjälp av närmaste - i stort sett - endast till Bärgningskåren anslutna bärgare. Belastningen på 90 000 bedömdes därigenom också att minska. Tekniken var utprovad och fungerade i hela landet from oktober 1988. "91 00 40" besvarades av SOS Alarm AB fram till den 1 jan 1992 då numret flyttades från SOS Alarm till MRF-Assistance. 1993 beslutar Larmtjänst att avbryta samarbetet med MFR- Assistance och flyttar larmförmedlingen sommaren 1994 till Falck Räddningskår för hela landet förutom i stor Stockholm där Securitas än en gång blir larmförmedlare. Vid årsskiftet 94-95 köpte den danska Falck-koncernen in sig i Falken International Svenska AB. Då Falken hade egna bärgningsresurser ansågs inte Falck Räddningskår som neutral larmförmedlare och Larmtjänst bröt avtalet med Falck. 020-91 00 40 flyttades till Securitas i februari 1995. Först i Stockholm och sedan i Linköping. På grund av att Larmtjänst beslutade att sluta med billarmförmedling upphörde numret att fungera sista december 1996, en telefonsvarare hänvisade till bilägarens försäkringsbolag. Våren 1999 återuppstod 020-91 00 40 och ägs numer av Assistancekåren. 020-912 912 Assistancekåren införde i början av 1990- talet ett eget larmnummer som besvarades av MRF-Assistance. I samband med MRF- Assistance nedläggning i juni 1993 flyttades larmnumret till bärgningsföretaget Svenska Bilräddningskåren, Stockholm. Efter ett halvår, i januari 1994, flyttades 020-912 912 till dåvarande DC-Assistance i Kista. Den 9 februari 1996 tog Viking Redningstjeneste i Oslo över. Vid årsskiftet 2001/2002 tog Viking Sverige - som har sitt kontor i Farsta - över 020-912 912. 31 augusti 2006 var det dags igen - telefonnummret flyttades till Skade och Räddningslarm (SORAB). Övriga larmnummer Alla bärgningsföretag hade, och har naturligtvis - och längre tillbaka även ambulansföretag - ett eget "larmnummer". Allt i från det lilla företaget där någon - ofta frun i huset - ständigt passade telefonen och tog kontakt med företagets fordon efter larm per tex radio och till de större företag med dygnet runt bemannade larmcentraler/telefonväxlar där kontakt tas med föraren via telefon eller radio. Vid de företag vars fordon inte var radiodirigerade fick föraren ständigt hålla kontakt med kontoret/hemmet via telefonkiosker och liknande. En ambulans- eller bärgningsbilsförare for ofta omkring med ett lämpligt antal 10-öringar i fickan! Den moderna AXE-tekniken innebar en revolution för de mindre företag som lever på "larm". Nu behövdes ingen telefonpassning längre - alla samtal kopplas nu vidare direkt till bilens NMT- eller förarens GSM-telefon om så önskas. Större företag som Assistancekåren och Falck Räddningskår har egna "020-nummer". Kontakt tas då med åtgöraren/föraren via radio eller telefon vid bärgningslarm m m . I mitten på 1990- talet började försäkringsbolagen att profilera sig genom att införa egna 020- larmnummer för bilräddningslarm och därigenom även att ställa sig utanför det egna ägda Larmtjänst´s organisation. I dag har alla försäkringsbolag och de flesta bilmärken ett eget larmnummer. Dessa går i de flesta fall till samma larmcentraler, tex SOS Alarm, Falck Räddningskår, Viking Redningstjeneste eller Skade och räddningslarm AB (SORAB) som består av "avhoppad" personal från Falck som startade eget. Man kan konstatera att larmnummer och larmförmedling i dag åter är en enda "röra" till skillnad mot tidigare då det en lång tid i princip enbart fanns två (2) larmnummer (90000 och 020-910040). Dock en väl fungerande "röra" tack vare den moderna tekniken. För oavsett vilket larmnummer en bilist, som tex fått fel på sin bil ringer, kommer han ofta till en och samma larmcentral då det bara finns en handfull sådana. Att försäkringsbolagen valt att inte satsa på ETT gemensamt larmnummer kan verka som en gåta, men tydligen har försäkringsbranschen prioriterat sin profilering före enkelhet och samarbete när det gäller förmedling av bärgningslarm. Telefonvakten Den 14 juni 1915 infördes den sk Telefonvakten hos Telegrafverket i Stockholm. Telefonvakten var en manuell telefonpassning som stod öppen för alla. Vem som helst kunde begära att Telefonvakten lämnade upplysning om ens bortovaro eller om man träffades på annat nummer etc. Abonnent som ville ha Telefonvakt på sitt nummer fick beställa den och betala avgift. Om man ringde till ett nummer som hade Telefonvakt svarade denna direkt. Det var Televerkets telefonister hos Telefonvakten som i allmänhet svarade på samtal till SOS-centralerna. 1919 utvidgades Telefonvakten till att gälla även notering av telefonnummer eller andra meddelanden från påringande. Man åtog sig också väckning och tidgivning. Telefonvakt infördes i Göteborg 1922 och i Malmö 1929. Sedan tillkom flera vid större stationer, i regel i samband med automatisering. Vid slutet av 1970-talet bara på ett 20-tal orter. När de första AXE-stationerna öppnades i början av 1980-talet kunde samtal styras om till telefonist på vilken ort som helst. 1993 koncentrerades betjäningen till Stockholm och Örebro. Nu har tjänsten mist sin betydelse genom telefonsvarare, Telesvar och olika PLUS-tjänster. En motsvarighet idag är Telia Talsvar. Automatisering Fram till 1924 sköttes all samtalskoppling manuellt av växeltelefonister även om försök gjordes i Sverige redan 1883 att automatisera telefontrafiken (den förste som konstruerade en helautomatisk telefonväxel var amerikanen A. B. Strowger år 1889). 1924 öppnades den första automatiserade växeln i Sverige. Den hette Norra Vasa och låg i Stockholm. Stationen var i drift fram till 1985. 1972 automatiserades den sista manuella växeln i Arjeplog. 1980 invigdes de första elektroniska sk AXE-stationer stationerna i Ulriksdal och Sävedalen. ____________________________________________________ Källor: Ekström, G. (1986). Från larmklocka till blåljus. Förlag: Winbergs Förlags AB. Heimbürger H. och Tahvanainen. (1989) K. V. Svenska Telegrafverket, del VI. K. V. Tahvanainen. (1993) 140 år i ledningen, Televerket 1853-1993. Lernevall, Sven och Åkesson, Bengt (1997) Svenska Televerket, del VII. Post-och telestyrelsen (PTS). Svensk Räddningstjänst AB. (1960/61) Hjälpstationsförteckning. Telemuseum. Åkerlund, Kjell. (1998) Alarm. Om alarmeringens historia. SOS-Alarm AB. Intervjuer med och upplysningar av; Berg, Carl-Johan. SOS Alarm AB. Blomgren, Ulf. Larmtjänst AB. Gustavsson, Kenneth. Assistancekåren. Johansson, Anders. Larmtjänst AB. Johansson, Lars-Gunnar. Assistancekåren. Lundin, Henrik. R. Sveriges Telehistoriska Samlarförening Magnusson, Birger. Täby. Tahvanainen, K. V. Foto; I anslutning till bilderna är ägaren angiven. Om inget annat anges; Larssons samlingar/tow.se. |
||
_________________________________________________________________
Åter
till indexsidan
Sidan skapad i Februari 2000.