Raymonds säkerhetssele
_________________________________________________________________

Innehåll:

Minska riskerna vid olyckor

Första versionen

Andra versionen

Primitiva provmetoder

Dubbla fästen

Den röda tråden

Selen utkonkurrerades

Trepunktsbältet

Nedan: Nål som gavs till de som räddat sitt liv med RKN-selen.



 1946 konstruerade Raymond Sjöqvist "Raymonds säkerhetssele" - med ryggsäcksfattning - som än i dag lever kvar hos tävlingsförare. Selen kallades också "RKN-selen".

"Raymonds säkerhetssele" var det första bältet på den svenska marknaden. Senare under 1950- talet när bla Vattenfall genom sitt forskningsarbete tagit fram det sk tvåpunktsbältet uppstod det två skolor. Dels tvåpunktsbältet, typ "Vattenfall" och "M-selen", som sedan blev trepunktsbälte och dels "säkerhetsselen" som Raymond Sjökvist förespråkade. Nackdelen med "säkerhetsselen" var att den var krånglig att använda och montera. Nackdelen med tvåpunktsbältet var att det vid ogynnsamma omständigheter inte skyddade som tänkt.


Minska riskerna vid olyckor

Bakgrunden till "Raymonds säkerhetssele" var att Raymond Sjökvist genom sin bakgrund som tävlingsförare bedömde att risken att skadas i samband med avåkning eller kollision under körning på allmän väg var lika stor eller större som vid biltävlig med den allt ökande trafiken efter andra världskrigets slut.

Alla RKN´s fordon samt personalens privata bilar utrustades med säkerhetsselar. Centralgaraget sålde nya bilar bla Citroën - i varje ny bil som såldes av Centralgaraget var "Raymonds säkerhetssele" inmonterad.

Ovan: "Raymonds säkerhetssele" - första versionen. Fram till tom 1/10 -55 hade 35 000 bälten levererats. Vilket motsvarade en bandlängd på 22 mil!


Första versionen

"Raymonds säkerhetssele" bestod av fyra textilremmar, genomslagna av öljetter. Dessa hål skulle samlas mitt på magen, samlas på en metalltapp och låsas med en snoddförsedd sprint. Som ett första försök till att få bilpassagerarna att sitta still vid en krock var det en bra idé. Vid denna tid, tidigt 50-tal, fanns inte många sådana tillbehör. Ett annat exempel var Borgwards bröstplatta fäst på en teleskopstång för passageraren. Ingen större succé, förmodligen beroende på att, förutom andnöd för den sittande, vid en krock var teleskopstången för svag för att hålla emot, samtidigt som den antagligen gav en präktig whiplasheffekt.


Andra versionen - m/56

Claes Göran Öhrlund vars far arbetade på RKN berättar: - "Raymonds säkerhetssele" visade sig inte fungera. Vid belastning splittrades banden pga de många öljetternas försvagning av det smala bomullsbandet. En ny konstruktion måste tas fram. Min far, som vid den här tiden arbetade som inköpare på RKN, tog på sig den uppgiften. Han gjorde ett flertal modeller som hade det gemensamt att de samtliga var av hängselmodell. Banden var av kraftig nylon från Wahlbecks repslageri i Linköping, metallbeslagen från Åkers styckebruk i Finspång, med andra ord - rejäl svensk kvalitet".

Ovan: "Raymonds säkerhetssele" - m/56.

Den nya omarbetade säkerhetsselen introducerades ca 1956 som "Raymonds säkerhetssele" - m/56.


Primitiva provmetoder

Provningen av säkerhetsselen skedde med ur dagens synpunkt primitiva metoder. Claes Göran Öhrlund fortsätter: -"Jag var som liten pojke med i en verkstadslokal i Västberga som hyrde ut en travers och personal. En 100-kilos säck spändes fast i bältet, hissades upp och fick falla olika höjder. Proven visade att både band och beslag väl höll måttet".

Höger: "Raymonds säkerhetssele" - m/56.


Dubbla fästen

Till en början fästes bältet i ett ankare i bilgolvet mellan fram- och baksitsarna. Vidare prov visade dock att det krävdes dubbla fästen, varför midjebältet och axelremmarna fästes i var sitt ankare med litet mellanrum i längdled.

Höger: "Raymonds säkerhetssele" - även kallad "RKN-selen". Som synes lite besvärligt för passagerna i baksätet. Dock rör det sig i det här fallet om en fullvuxen bil - MB 300 Adenauer 1957 så problemen bör inte varit så stora som i mindre fordon.

Tyvärr gjorde detta även att utrymmet för baksätespassagerarna blev begränsat, för att inte säga snårigt. Sele för baksätespassagerarna var vid denna tid inte aktuellt och skulle säkert ha varit svåra att montera. I stället saluförde RKN ett midjebälte för baksätespassagerarna - en produkt som säkerligen inte såldes i några stora volymer.


Den röda tråden

Omkring 1959 vidareutvecklades selen så till vida att en röd säkerhetsråd vävdes in i bandet. Vid en kraftig töjning i samband med en krock eller dyligt brast säkerhetstråden och visade att selen skulle kasseras då den hade förlorat sin töjbarhet och därigenom inte skyddade lika bra.

Höger: Annons ur tidningen Räddningsnytt nr 4, 1959.

Den som räddat sitt liv vid en krock eller dyligt - och säkerhetstråden brustit - erhöll en ny sele kostnadsfritt genom Räddningskårens försorg. Man skickade in selen och en ny kom tillbaka tillsammans med en rockslagsnål med RKN´s emblem, omgiven av en cirkel av små länkar.

Det finns massor med brev som tacksamma människor skrivit till RKN, och tackat för att deras sele troligen räddat livet på de i samband med trafikolyckor trots att bältet mest blev oanvänt vid korta turer pga den alltför krångliga inpassningen av midje- och axelremmar.


Selen utkonkurrerades

Samtidigt började tvåpunktsbälten eller diagonalbältet bli vanliga och konkurrerade genom sin smidighet ut den mer "krångliga" selen.

Tvåpunktsbälten gav ett gott skydd under "normala" omständigheter men visade sig dock i en del lägen vara livsfarliga - personer kunde tex under ogynnsamma omständigheter glida ur bältet och ner under instrumentpanelen. Under extremt ogynnsamma omständigheter kunde även huvudet slitas av vid en krock.

Höger: Bild från framsätet i en MB 300 Adenauer 1957 med "RKN-selar". Obs midjebältet av annat fabrikat som syns mellan stolarna. Dubbel säkerhet? Nej, troligen användes det smidiga midjebältet vid kortare turer och den mer avancerade RKN-selen vid längre.


Trepunktsbältet

Även RKN fick anpassa sig efter rådande omständigheter och saluförde i slutet på 1950-talet tillsammans med selen även ett trepunktsbälte tillsammans med bälte för barn med "RKN-selen som förebild" samt ett midjebälte för baksätespassagerare.

Raymond Sjöqvist, som efter RKN tillsammans med sin son fungerade som fastighetsmäklare, fortsatte att sälja hängselbälten i sin lokal på Norra Stationsgatan i Stockholm.

I fönstret hade firman ett antal färgbilder av en stackars människa som just blivit av med huvudet i en bilolycka, med närbilder av det blodiga huvudet och den huvudlösa kroppen. Nästan dagligen fanns på fönstret skrivna protester av folk som ansåg det smaklöst med hänsyn till offrets anhöriga att visa dessa.

Ovan: Annons ur tidningen Räddningsnytt nr 2, 1960 som visar RKN´s olika säkerhetsbälte.
____________________________________________________

Källor:
Arkivmateriel från Räddningskåren.

Tidningen: Motor.
Tidningen: Motor Trafik.
Tidningen: Räddningsnytt.

Intervjuer med och upplysningar av;
Öhrlund, Claes Göran.
Rudolph, Stig. Fd trafikchef på RKN och BK.

Foto; I anslutning till bilderna är ägaren angiven. Om inget annat anges; Larssons samlingar/tow.se.

Tack till Claes Göran Öhrlund för insänt text o foto och till Jan Boström vilken ställde sin MB 300 till förfogande.

_________________________________________________________________

Åter till Räddningskåren

Sidan skapad i December 2001.