Centralgaragets verksamhet
_________________________________________________________________

Innehåll:

I Stockholm...

Hans Osterman

Abonnemang

Hypermodern bärgningsbil

Räddningsuppdrag

Raymond Sjöqvist

Andra världskriget

Efter andra världskriget

Kontrasterande färger

Slutet för Centralgaraget



 I Stockholm fanns ett stort garage som hette AB Stockholms Centralgarage som låg på Vanadisvägen 2 - 4. Företaget startade 1919 och erbjöd all tänkbar service för bilägare inklusive bilbärgning.

"Ett bilgarage i kontinental stil" lyder den stolta rubriken i Svenska Dagbladet den 12 september 1919. I Stockholms nordligaste utkant ska en ödetomt mittemot Vanadislunden förvandlas till en oas för stadens växande skara bilägare.

Höger: Teckning på gatuhuset som det såg ut i bygglovet 1928. Från Stadsbyggnadskontoret, Stockholms stad.

I bilismens barndom var en automobil en dyr sak som skulle vårdas väl. Att en finare bil skulle förvaras utomhus, åtminstonde vintertid var lika uteslutet som att man skulle placera sin häst utomhus så anordnande av automobilgarage hade hög prioritet vid förra seklets början.

Garage i dagens mening fanns ju inte före omkring år 1900 utan automobilen fick dela plats i vagnslider och häststallar. När garage i dagens mening dök upp pratades det ofta om automobilstall. I städerna hade ju inte privatpersoner egen häst och vagn i någon högre utsträckning - där var det kollektivtransport eller droska som gällde vid utfärder - och garageringen och skötsel av den nya automobilen blev snart ett problem.

Detta togs det fasta på av driftiga entreprenörer - med garage menades för övrigt vid den tiden enligt Nordisk Familjebok; "ett förvaringsställe med reparationsverkstad för automobiler" - och automobilgarage anordnades i snabb takt i våra större städer. I Stockholm fanns redan 1907 Stockholms Nya Automobilgarage och på 1910- talet flygbaronen Carl Cederströms Bilaktiebolaget, samt senare Stockholms Centralgarage mfl.

Kommersiella garage hade funnits i Stockholm sedan 1907, då den blivande "flygbaronen" Carl Cederström började hyra ut lyxbilar och parkeringsplatser genom Bilbolaget.

Bakom Centralgaraget låg fyra herrar med kopplingar till KAK: major Anders Grönstedt, doktor G Gröndal, direktör Axel Åkerman - som haft stora tävlingsframgångar med sin Hudson 37 Torpedo - och ingenjör Carl-Gustaf Torssell, som blir garagets vd.

Garaget, som uppförs nära Sveavägen med utfarter mot Vanadisvägen och Ynglingagatan, byggs i tre plan. Eftersom tomten ligger i en sänka kan man även köra direkt in på det översta planet. Parkeringshus i flera plan är ett nytt koncept.

1921 är Centralgaraget igång. I Stockholm finns då cirka 5 000 bilar, som förstås ägs av en exklusiv skara. Priset på en simpel T-Ford motsvarar fyra årslöner för en arbetare.

Centralgaraget och dess verksamhet är en del av den svenska bilhistorien. Centralgaraget var inte varken det första eller sista garaget men är kanske det mest kända - inte minst pga Raymond Sjöqvist och Räddningskåren - och det garage som fanns kvar längst om än som ett vanligt parkeringshus och under ett annat namn på slutet (namnet var den sista tiden Vanadisgaraget).

Några år senare upprättas en lista över garagets kunder. Förutom åkerier och större företag är det väl etablerade medborgare som hyr plats åt sina fordon, som Cadillacägaren Sten Dehlgren, kommendörkapten och chefredaktör för Dagens Nyheter.

Här parkeras rektor Ekstrands Auburn, ingenjör Risingers Oakland, direktör Acrels Marquette, byggmästare Carlssons Studebaker, revisor Osborns Hupmobile, doktor Grönbergers Buick och fabrikör Engbergs Graham-Paige. Den enda kvinnliga kunden är fru Anna Petterson med en Oldsmobile. 29 bilar tillhör Nordstjernans mineralvattenfabrik på Birger Jarlsgatan - bryggeriet som saluför "radioaktivt mineralvatten" och 1905 blev först i Sverige med att sätta etiketter på läskedrycksflaskor (Citron-Brus).

Centralgaraget blir 1924 först i Sverige med att erbjuda abonnemang på vägassistans och bilbärgning. Då har bolagets fordon redan länge patrullerat landsvägarna mot Uppsala, Södertälje och Enköping. De prydligt skyltade servicebilarna erbjuder nödställda bilister reservdelar, verktyg, bensin - och det viktiga kylarvattnet.

1928 bygger Centralgaraget ett sexvåningshus framför det gamla garaget. Husets arkitekt är Tage William-Olsson, som strax därefter börjar skissa på den fyrklöverformade Slussen som nu kämpar på sitt yttersta. Ovanför kontorsvåningen inreds 45 lägenheter på 1-2 rum. Här bor ett tiotal chaufförer - liksom Joakim Garpe, blivande borgarråd (s) och en av de ansvariga för rivningarna i Stockholm på 1950-60-talet. På fasaden signalerar funktionalistiska metallbokstäver att garaget har 500 platser, och grannhuset mot Sveavägen får en lodrät hörnskylt med CENTRALGARAGET för att vägleda bilisterna.

För på ett sätt är Vanadisvägen lite avsides, där huvudstaden tar slut bortom Norrtulls sjukhus. Yttersta Vasastan kallas i folkmun Sibirien, för att området ligger så ofattbart långt norrut. Men för den gryende bilismen är läget strategiskt - alldeles intill Norrtull och Roslagstull. En bra plats för lantsortsbor att lämna sin bil och slippa tampas med den hårda stockholmstrafiken - och ett bra ställe för stockholmare att fylla bensintanken innan de styr sina vagnar norrut mot Uppsalavägen eller Roslagsvägen.

Här anläggs också den breda Sveavägen som ska bli Stockholms bilcentrum. Under några få år på 1920-talet bebyggs hela gatan: bostadshus och märkesbyggnader som Stadsbiblioteket, Konserthuset, Handelshögskolan, biografer som Lyran och restauranger som Metropol.

Efter tio år har Centralgaraget det ändå kärvt. Med bara tusen abonnenter är räddningstjänsten olönsam och etableringen av nya garage har skärpt konkurrensen. För att hålla hyrorna uppe sluter sig Stockholms ledande garage i oktober 1931 samman i en kartell där de enas om en gemensam prissättning.

Spiken i kistan för det hårt belånade Centralgaraget blir Ivar Kreugers plötsliga död, den 12 mars 1932, som leder till börsras och ekonomiska åtstramningar. Redan ett par dagar efteråt förhandlar garagets ägare med en ny köpare.


Hans Osterman

År 1932 köps företaget av Hans Osterman. AB Stockholms Centralgarage var då ett av europas största bilföretag. Enligt arkivmaterial från 1934 hade företaget en golvyta på 15000 m2 och hade plats för 500 bilar. På 1950- talet var golvytan 20000 m2 med plats för 700 bilar. Delar av Centralgaragets verksamhet ledde senare till Räddningskårens bildande.

Hans Osterman har tävlat som racerförare och handlat med bilar i halva sitt liv, sedan 1908. Han började med belgiska Minerva, blev återförsäljare för Chevrolet, Cadillac och Buick - och hjälpte General Motors att etablera en sammansättningsfabrik i Hammarbyhamnen. Våren 1930 öppnade han sina eleganta "marmorhallar" - utställningslokalerna i grön kolmårdsmarmor på Birger Jarlsgatan.

AB Hans Osterman får Centralgaraget för reapriset 337 000 kronor - och garaget får ett av Europas största bilföretag som ägare. Men det är inte helt lätt att få lönsamhet i ett garage med 71 anställda: 1 verkmästare, 2 förmän, 4 kontorister, 2 förrådsarbetare, 2 svarvare, 5 plåtslagare, 4 smeder, 2 elektriker, 5 vagnmakare, 3 sadelmakare, 9 vagnslackerare, 27 reparatörer samt 5 diversearbetare.

Finanskrisen leder till permitteringar, strejker och avskedanden. Samtidigt satsar Osterman på att modernisera garaget.

Man inser att bilbärgning är en framtidsbransch och skaffar två nya bärgningsbilar, en Locomobile och en hypermodern Dodge som döps till "Tilda". I reklamen betonas att "personalen är väl orienterad på alla vägar inom en aktionsradio på 150 km". Bärgningsavdelningen rycker även ut när bilar är svårstartade, behöver ringbyten eller har fått bensinstopp.

Garagets nya vd Eric Foght drar igång en stor offensiv med trycksaker, annonser och pressinbjudningar som resulterar i storögda reportage från garaget, som nu rymmer 15 000 kvadratmeter - "större yta än Gustav Adolfs torg". Foght betonar att garagegästen ska betjänas precis som gästen på ett välskött hotell: snabbt, punktligt och effektivt. Och inte minst personligt. Medan bilen görs i ordning kan man vänta i ett trevligt läsrum. Och för damer som kommer från landsorten i egen bil finns det ett omklädningsrum där bilkostymen kan bytas mot exempelvis teaterdräkten.

Stamkunderna kan få hämtning eller framkörning på annan adress - vilket kostar mellan 50 öre och 2 kronor. Oroliga bilägare lugnas: marknadens förnämsta fabrikat används till oljebytet, chassiet behandlas endast med specialsmörjmedel, tvättarna är kunniga, körbanorna breda och hallarna upplysta, rena och ventilerade. Dygnet runt kan bilister köpa tändstift, säkringar, lampor och få mindre reparationer utförda. Vatten till kylaren och luft i ringarna är naturligtvis gratis, liksom avtorkning av vindrutan. Centralgaraget är även först i landet med kontrollkort; innan bilarna släpps in i garaget stämplas kortet med klockslag, vilket förhindrar obehörig körning.

En tjänst som börjat efterfrågas under Stockholmsutställningen 1930 är billotsar. Det är ont om parkeringsplatser och ovana besökare från förorterna vill ogärna brottas med avstängda gator, enkelriktningar och karuselltrafik. Därför möter Centralgaragets lotsar bilägaren vid någon infartsväg, tar över ratten och kör bilägaren till hans kontor, affär eller ämbetslokal. Därefter kör billotsen vagnen till garaget samt hämtar senare upp bilägaren. Garagets lotsar plockas i sin tur upp av särskilda servicevagnar. Ett av lotsarnas vanligaste uppdrag är att köra bilägarnas fruar från den ena affären till den andra, "då damerna befinner sig på shopping i staden och inte kan eller vill föra bilen själv". Allt för endast 3 kronor i timmen - ett synnerligen prisvärt alternativ till att ha en anställd privatchaufför.

Bensinförsäljning har länge varit lönsamt - på 1920-talet var priset tre gånger högre i Sverige än på kontinenten. Det ingår i kontrakten att hyresgästerna förbinder sig att tanka i garaget. De som ignorerar detta tvång får ampra brev från direktör Osterman. Föraren behöver självklart inte stiga ur under tankningen - bensinvakten sticker fram ett kvitto för signering och ger order om önskat antal liter till vakten i kontrollhytten som ställer in den elektriska pumpen. I dess graderade glasbehållare kan man själv se bensinen matas fram.

De sex pumparna på Vanadisvägen sköts alla av olika bensinbolag. Det mest sålda märket 1933 är Krooks, Sveriges äldsta bensinbolag, bildat 1896. Krooks blir året därpå Svenska Petroleum AB Standard och från 1939 Esso (Standard Oil). I mitten av 1930-talet ägs de andra pumparna av Nafta, BP, Texaco och Svensk-Engelska Mineraloljebolaget (dotterbolag till Shell). Man säljer även bentyl, en etanolblandning som påminner om E85.

Nafta - med rötter i bröderna Nobels ryska bolag - är en udda fågel på den svenska bensinmarknaden. Det Moskvastyrda bolaget tillhandahåller bensin från Sovjetunionen och är tack vare flitig prisdumpning näst störst i Sverige. Men kritiken mot "bolsjevikbensinen" växer samtidigt som ryssarna stryper exporten. 1937 köps Nafta upp av Gulf. Samma år får Centralgaraget dispens för att bygga ett tak över pumparna.


Abonnemang

Centralgaraget hade redan 1922 (vissa källor anger 1924) patrullbilar ute på vägarna runt Stockholm och den 23 april 1924 började man efter förebild från danska Falck erbjuda abonnemang på vägassistans och bilbärgning till en kostnad av 5:- (vissa källor anger 10:-).

Höger: Annons ur Svensk Motortidning 1922. Ur boken "Svenskarnas och deras automobiler" av Gert Ekström.

Bilister kunde under dessa år med detta abonnemang få gratis hjälp av den patrulltjänst som fanns. Det var servicebilar innehållande reservdelar, verktyg, bensin och - inte minst viktigt på den tiden, vatten - vilka körde omkring och hjälpte bilisterna. På sträckorna Stockholm-Södertälje, Stockholm-Uppsala och Stockholm-Enköping förekom dessa patruller regelbundet. Ca 1000 abonnemang såldes fram till 1929 då försöket avslutades pga att kundunderlaget var för dåligt - det fanns helt enkelt inte nog många fordon för att verksamheten skulle vara lönsam.


Hypermodern bärgningsbil

Prov1932 anskaffades en hypermodern bärgningsvagn av märket Dodge, utrustad med alla dåtidens finesser som döptes till "Tilda" vilken gjorde sin tjänst fram till 1946, under krigsåren med gengasaggregat.

Höger: Den hypermoderna bärgningsvagnen "Tilda".


Räddningsuppdrag

Under årens lopp hade stockholmarna börjat anlita Centralgaraget - eller CeGe som det kallades i dagligt tal - för annat än bilrelaterade problem. Man hjälpte in folk som låst sig ute, hämtade ner katter från träd, bärgade båtar m m räddningsuppdrag. Centralgaraget blev känd för att "ordna det mesta" och tanken på en mer renodlad räddningskår låg nära till hands. Redan på våren 1938 var frågan om en räddningskår aktuell genom att Falcks Redningskorps i Danmark hade kontakt med Centralgaraget och Raymond Sjöqvist (RS skriver själv i gamla handlingar att han redan på våren 1938 var chef och VD för Centralgaraget medans andra källor anger 1939).


Raymond Sjöqvist

Hans Osterman avlider 1941 och efterträds av sonen Lennart, som vidareutvecklar Ostermans med bland annat helikopterservice. 1939 utses Raymond Sjöqvist till chef och VD enligt de flesta källor. Raymond Sjöqvist planerade direkt att utöka verksamheten genom att starta en räddningskår liknande de som fanns utomlands - bla genom sina kontakter med och besök hos Falcks Redningskorps i Danmark - men kriget satte stopp för utvecklingen. Idén var inte ny, den hade funnits i andra länder sedan många år tillbaka. England var kanske först med St. John´s ambulance corps som startade sin verksamhet redan i slutet av 1700- talet! I USA fanns Rescue Squad och i Danmark Falck och Zone. Trots oron ute i Europa gjordes ett försök med en räddningskår under våren 1939 men endast i liten omfattning. I september 1939 angrep tyskarna Polen och medförde att andra frågor blev mer intressanta.


Andra världskriget

Raymond Sjöqvist hade redan i oktober 1939 kontakt med en ryss vid namn Ben Kvelm, vilken hade blivit översänd till Sverige, anklagad för att vara svensk spion i Sovjet, dels därför att han var svensk medborgare - vilket han hade blivit genom ett besök i Sverige 1936 och då samtidigt gift sig med en kvinna från Mora. Ben Kvelm hade under en följd av år arbetat med masugnskol i Sovjet och hade även varit med om att konstruera en gengaskolugn. Ben Kvelm blev av Raymond Sjöqvist anställd som kolningsexpert och ett dotterbolag till Stockholm Centralgarage bildades under namnet Svenska Kolugns Aktiebolaget.

Redan i januari 1940 bygdes det ett femtiotal ugnar och de senare åren blev det 250 anläggningar för tillverkning av gengaskol som kallades "Kvelmkol". Centralgaraget gjorde stora pengar som delvis utgjorde startkapitaletet för Räddningskåren.

Ovan: Annons från Aftonbladet 8 maj 1942.

Hösten 1945 blir det åter fritt att handla med bensin och oljor. Många har haft svårt att köpa kol och ved till gengasbilarna, men Centralgaraget har klarat kriget galant tack vare specialleveranser från Björkå bruk i Ångermanland. Garaget töms på alla militära krigslager, fräschas upp och moderniseras. Skylten på fasaden berättar stolt att garaget nu har plats för 700 bilar. Den gamla reklamskylten som drivits med 70 stycken 40-wattslampor ersätts av en ny neonskylt i hörnet mot Sveavägen.

Motellen får inte sitt genombrott i Sverige förrän i början av 1950-talet, men Centralgaraget ansöker1949 om att få förvandla husets lägenheter till ett modernt hotell, "så att Stockholm i likhet med andra europeiska storstäder får ett bilhotell, där fullständig service kan bjudas såväl bilen som bilisten". Ansökan avslås.

Under de sista krigsåren väcks tanken på att återuppta 1920-talets abonnemangssystem för bilbärgning. Då var intresset stort, men bilarna för få. Nu har Stockholmsområdet över 30 000 bilar.


Efter andra världskriget

Omedelbart efter vapenstilleståndet 1945 inköptes nya vagnar för bärgning, bla en Reo av 1946 års modell samt en Austin som kunde lasta två bilar samtidigt. 1945 skaffades även de första ambulanserna - en Volvo från 1939 och en Chrysler från 1937. 1946 skaffades ytterligare fyra sjuktransportfordon av "modernaste snitt". Att Centralgaraget skaffade sig ambulanser berodde troligen helt enkelt att de insåg behovet och att det fanns pengar att tjäna på verksamheten.

Ovan: Reo från 1946, en av RKN´s första bärgare.

Hösten 1945 blir det åter fritt att handla med bensin och oljor. Många har haft svårt att köpa kol och ved till gengasbilarna, men Centralgaraget har klarat kriget galant tack vare specialleveranser från Björkå bruk i Ångermanland.

Garaget töms på alla militära krigslager, fräschas upp och moderniseras. Skylten på fasaden berättar stolt att garaget nu har plats för 700 bilar. Den gamla reklamskylten som drivits med 70 stycken 40-wattslampor ersätts av en ny neonskylt i hörnet mot Sveavägen. Motellen får inte sitt genombrott i Sverige förrän i början av 1950-talet, men Centralgaraget ansöker1949 om att få förvandla husets lägenheter till ett modernt hotell, "så att Stockholm i likhet med andra europeiska storstäder får ett bilhotell, där fullständig service kan bjudas såväl bilen som bilisten". Ansökan avslås.

I tillståndsansökan från Centralgaraget ställd till Poliskammaren i Stockholm den 25 oktober 1947 kan man bla läsa: -"Efter det vi har varit i kontakt med Stockholms Stads Sjukhusdirektion, Stockholms Stads Brandkår, Stockholms Läns Landsting, Mörby lasarett och Solna Stads Brandkår, ha vi genom nämnda myndigheter blivit informerade om att behovet av fordon för sjuktransport är stort. De kommunala myndigheterna ha även blivit utsatta för fördröjda leveranser av nybyggda ambulansbilar. Det är därför vår avsikt, att då vi nu stå färdigutrustade att aktivt taga del i sjuktransportfrågan snarast möjligt kunna sätta samtliga bilar i tjänst. I första hand kommer de två färdigställda ambulanserna A 415 (Chrysler från 1937, förf. anm.) och A 28187 (Volvo från 1939, förf. anm.) att användas och vi kunna därvid åtaga oss en stor del av de längre transporter utanför Stockholm med omnejd, som nämnda kommunala myndigheter icke kunna åtaga sig."

Efterfrågan på begagnade fordon är mycket god efter kriget. Men det gäller också att skaffa nya bilar. Importkvoter och valutarestriktioner har strypt inköpen från USA. Sovjetiska Pobeda är ett alternativ, men ryssarna ångrar sig och vill inte sälja. Däremot blir det napp i Frankrike och Storbritannien.

Raymond Sjöqvist reser i mars 1946 till Amerka för att personligen leta fram nya bilar. Han lyckas köpa 300 Kaiserbilar.

Av en tillfällighet fick Raymond Sjöqvist nys om att det fanns 120 nya Chevrolet och Buick uppställda vid GM´s importanläggning och Sjöqvist lyckades köpa alla bilarna på ett bräde.

De franska bilfabrikerna står oskadda efter kriget och Citroën börjar leverera sina klassiska Traction Avant våren 1946. Då har Centralgaraget ordnat en utställningslokal genom att överta kaféet Bilbuffén i grannhuset mot Sveavägen. Här visas även Triumph-motorcyklar som sipprar in från fabriken i stålkrisens Coventry. I Birmingham har Ostermans även fått agentur på Austin. Reservdelslager och verkstad för de utländska märkena ordnas i en ruffig kåkstad i närbelägna kvarteret Ormträsket - som senare rivs för Wenner-Gren Center.

Citroën ligger garagechefen Raymond Sjöqvist varmt om hjärtat; han bidrar till märkets popularitet genom att vinna biltävlingar, bland annat på Flatensjöns is. 1947 gör han en uppmärksammad nonstopkörning från Haparanda till Ystad på 24 timmar - hisnade 96 km/timmen! Agenturen på Citroën upphör 1954. En av de sista köparna är skådespelaren John Elfström, som kan ratta sin blå B11 Sport till filminspelningarna i Täby-trakten, där han gör huvudrollen i Åsa-Nisse på semester.

Hela femtiotalet är det högtryck på Centralgaraget. Bensinen flödar ur pumparna - där BP, Caltex, Esso, Gulf och Shell har fått sällskap av Nynäs och Koppartrans. Försäljningen av både begagnade och nya bilar ökar - inte minst tack vare de möjligheter till avbetalning och lån som bolaget erbjuder. Men mest präglas garagets storhetstid av Räddningskåren (RKN).

Räddningstjänster har alltid legat nära till hands för Centralgaraget som brukar anlitas för en mängd skiftande uppdrag - som att ta ned katter ur träd, reparera hissar, dra upp sjunkna båtar och hjälpa utelåsta husägare.

Enligt arkivmaterial bedrev AB Stockholms Centralgarage nu följande verksamhet: "Förutom sjuktransporter över hela Sverige med bil, båt, flyg samt alla bärgningar stå vi i allmänhetens och bilismens tjänst med: Samtliga oljebolags produkter av drivmedel och oljor hela dygnet, tvättning, smörjning, batteriladdning, garage för 700 bilar, försäljning av nya och begagnade personbilar samt motorcyklar, värderingar och belåningar, bilskola, biluthyrning, reservdelar och biltillbehör m m."

Ovan: Centralgaragets och senare RKN´s två första ambulanser. Volvo från 1939, A28187 och Chrysler från 1937, A415.

Nedan: RKN´s första flakbärgare. Obs texten "Centralgaraget" på bildörren och byggnationen.

Man skiljde nu på Centralgaragets räddningsverksamhet från den övriga verksamheten. Ostermans avböjer att bilda ett dotterbolag till danska Falcks Redningskorps. Man bildar nu Ce-Ge Räddningskår som ett dotterbolag till Centralgaraget vilket i februari 1947 ändrar namn till Räddningskåren AB och den välkända stjärnlogotypen kommer till. Det första uppdraget blir en sjuktransport från motortävlingar på Vallentunasjön i februari 1947.

RKN:s abonnemang börjar säljas 1950 och fördubblas nästan varje år; landets 24 distrikt får till slut nära 3 000 räddningsställen. Fler jourläkare knyts till kåren och sju nya ambulanser införskaffas. Kårens utryckningsfordon pryds med märken med ett spetsigt rött kors och chaufförerna bär sobert grå uniformer.

1955 har Centralgaragets utryckningsfordon utrustats med kortvågsradio; basstationen placeras i ett vattentorn i Solna. För att bredda samarbetet förses även andra firmors bärgningsbilar med RKN:s radio.


Kontrasterande färger

I begynnelsen var alla bilar svarta... Nja, kanske inte riktigt men näst intill och så även Centralgaragets. Vid studieresor utomlands hade Raymond Sjöqvist konstaterat att man föredrog att måla utryckningsfordon i kontrasterande färger för att de skulle synas bättre i trafiken. Detta tog han fasta på och ombesörjde efter hemkomst att alla fordon omlackerades. Så fick RKN´s ambulanser sin röd/svarta och bärgningsfordon sin gul/röda målning (en målning som än i dag lever vidare på många bärgningsfordon).

Ovan: Ur reklamfolder från 1947.

RKN-färgen hette på bärgningsbilar:
Röd; System De Lyx 4182 R.
Gul; System De Lyx 2490.

RKN-färgen hette på ambulanser:
Röd; Cellulosa Duco 4182 M.
Svart; Cellulosa Duco.

Att man inte valde att lackera ALLA fordon i en enhetlig kulör upplevs i dag som lite konstigt men det fanns nog någon tanke bakom som inte har kommit fram än. Kanske det var så att bärgningsfordon m m ansågs skulle synas mycket bra och att ambulanser skulle ha en något diskretare framtoning. Att målningen var effektiv - åtminstone i reklamhänseende - var odiskutabelt, "alla" kände tex igen en RKN-ambulans på långt håll.

Ovan: Vanadisvägen 2 - 4 år 1958. Centralgaragets fasad i bakgrunden. Bilden föreställer en grupp finska läkare på studiebesök. Bilen är en Plymouth Suburban -58.


Slutet för Centralgaraget

1950-talet var Centralgaragets storhetstid, verksamheten blomstrade med Räddningskåren i spetsen.

I slutet av 1950-talet döptes Centralgaraget om till Osterman Norr.

Höger: Fastigheten som den såg ut 2003. Obs det nytillkommna valvet i husets fasad.

Under 1960-talets första hälft upphör Räddningskåren och Osterman med Austin och Ford flyttar in i fastigheten. I början på 1990-talet flyttar Ford till nya lokaler. Garaget var då i så dåligt skick pga att sättningar uppstått i grunden vilket gav upphov till sprickor som gjorde att garaget blev otätt och i sin tur rostade armeringen i betongen - stöttor hade satts upp för i källarvåningen att inte huset skulle störta samman. På våren 2003 stängs bensinmacken.

I början på 2000-talet togs ett valv upp i fasaden för att tyngre brandfordon skulle kunna köra in på gården och planering görs för att bygga ett bostadshus på innergården.

Höger: Rivnings- och ombyggnadsarbetet påbörjades våren 2005. Från AB Kustartilleristen.

Detta valv visade sig senare vara onödigt - för att tunga fordon skulle kunna köra in på gården hade i så fall hela huset krävt pålning som i sin tur medfört sättningar för grannarna. En annan teknisk lösning beslutades för utformningen av de nya trapphusen - sk "TR2-trapphus" byggs istället - då behöver inte stegbilar köra in på innergården. I mars 2005 börjar AB Kustartilleristen (dotterbolag till HSB) en total ombyggnation av fastigheten, med renovering och förstärkning av garaget samt byggnation av ett flerfamiljshus på gården.
____________________________________________________

Källor:
Arkivmateriel från Räddningskåren.
Ekström, G. (1983). Svenskarnas och deras automobiler. Förlag: Winbergs Förlags AB.
Ingelshed, Hans. Forsen Projekt AB.
Nordisk Familjebok (1904–1926).
Olefeldt, Lars. Raymond Sjöqvist - Entreprenör långt före sin tid. Förlag: Storahult Media 2020.
Stadsbyggnadskontoret, Stockholms stad.

Tidningen: Räddningsnytt nr; 2, 1959.
Tidningen: Räddningsnytt nr; 4, 1961.
Tidningen: Riksettan, Johan Erséus, 2015.

Intervjuer med och upplysningar av;
Sjöqvist, Per Raymond (son till Raymond Sjöqvist).

Foto; I anslutning till bilderna är ägaren angiven. Om inget annat anges; Larssons samlingar/tow.se.

Kopiering till sociala medier som Facebook och liknande är inte tillåten utan tillstånd av tow.se eller ägaren till bilden.

_________________________________________________________________

Åter till Räddningskåren

Sidan skapad i Mars 2004.