SOS-Alarm AB
_________________________________________________________________

Innehåll:

1965 års utredning

Särskilda LAC

Den första SOS- centralen

Från snörbord till CoordCom

Verksamheten i dag

Bildarkiv










































































































.



 1974 startade SOSAB sin operativa verksamhet att driva sk länsalarmeringscentraler med uppgift att i första hand besvara larm på 90 000 och utlarma olika hjälpinstanser.

Fram till det att SOSAB startade sin verksamhet betjänades larmnumret 90 000 av Televerkets SOS-centraler som var en ren förmedlingstjänst vilket innebar att alla inkommande samtal på 90 000 kopplades vidare till rätt instans. SOSAB bildades av Televerket (50 %), Svenska Kommunförbundet (25 %) och Landstingsförbundet (25 %). SOSAB tog hand om - till skillnad mot Televerket - den egentliga larmförmedlingen utan tidsödande vidarekoppling när det gällde tex ambulans och räddningstjänstlarm. Polislarm däremot, kopplas än i dag vidare till polisen.

1978 bytte bolaget namn till SOS Alarmering och 1995 till SOS Alarm AB.


1965 års räddningstjänsutredning

1965 påbörjade den statliga räddningstjänstutredningen en studie av hur alarmeringstjänsten borde organiseras. I utredningen förespråkade Karl-Egon Lindberg från Kommunförbundets brandsektion en samordning av alarmeringen över kommungränserna. Denna idé vann dock inte gehör.

Kommunförbundet gav Karl-Egon Lindberg fyra år senare i uppdrag att utreda idén med fristående länsalarmeringscentraler (LAC). Det föreslogs då att kommuner och landsting skulle samordna sin brand- och ambulansalarmering. Den statliga räddningstjänstutredningen tillstyrkte detta.


Särskilda länsalarmeringscentraler

I maj 1971 föreslog utredningen att SOS-tjänsten och numret 90 000 skulle överföras till särskilda länsalarmeringscentraler med länen som alarmeringsområden bla med hänsyn till landstingens behov av en samordnad ambulansverksamhet. De operatörer som tog emot larmsamtal på 90 000-nummret skulle intervjua de nödställda och larma ut lämpliga hjälpresurser. De skulle även ge råd för att förbättra de nödställdas situation. Centralerna skulle även få åta sig kommersiella larm åt tex jourföretag som glasmästare och bärgningsföretag.

Televerket ombads att driva alarmeringscentralerna men ansåg att det låg utanför deras affärsidé och Kommunförbundet föreslog då att man tillsammans med Landstingsförbundet och staten skulle bilda ett särskilt alarmeringsföretag: SOS-AB. Förslaget tillstyrktes av räddningstjänstutredningen och godkändes av regeringen.


Den första SOS-centralen

SOSAB startade den första SOS-centralen 1974 i Västerås. Fram till 1987 startade SOSAB successivt SOS-centraler i hela landet enl. följande tidtabell:

Västerås: 7 januari 1974.
Falköping: 3 december 1974.
Jönköping: 8 april 1975.
Gävle: 14 maj 1975.
Sundsvall: 9 mars 1976.
Uppsala: 22 november 1976.
Örebro: 15 december 1976
Norrköping: 23 februari 1977.
Växjö: 29 mars 1977.
Karlstad : 14 juni 1977.
Halmstad: 22 oktober 1977.
Eskilstuna: 3 november 1977.
Falun: 13 november 1977.
Skellefeå: 28 februari 1979.
Stockholm: 28 februari 1979.
Östersund: 12 december 1979.
Luleå: 18 mars 1980.
Malmö: 2 mars 1981.
Göteborg 9 november 1982.
Visby 15 december 1987.

I och med att även Visby fick sin till SOSAB anknutna SOS- larmcentral var hela landet anslutet. Nu hade SOSAB ersatt över 100 lokala och regionala larmcentraler samt 24 st av de gamla, av Televerket drivna 90 000-centraler.


Från snörbord till CoordCom

Vid uppstarten av sos-centralerna fanns ingen speciellt anpassad växeltelefoniutrustning anpassad för verksamheten. Man beslöt att använda Televerkets snörbord modell 1948 med viss komplettering som tex brand- och ambulansdirigering, radiokommunikation samt talregistrering.

Höger: Snörbord modell 1948 vid en SOS-central någon- stans i Sverige - en teknik som användes fram till 1992. Foto från SOS Alarm AB.


Valet kunde kanske tyckas antikt men Televerkets larmförmedling hade tidigare utförts med denna väl beprövade teknik. De sista snörborden togs ut drift 1992.

I våra storstäder Göteborg, Stockholm och Malmö räckte inte tekniken med snörbort till utan en mikroprocessorbaserad kommunikationsanläggning som kopplades - inte utan problem - till en datorstödd utrustning kallad Sensor togs fram av Televerket och Teli. Arbetet startade 1975 och den 28 februari 1979 togs för första gången sensortekniken i bruk då Stockholms SOS-central invigdes.

Arbetet vid snörbordet - utan datorstöd - medförde ett tungt arbete med en stor mängd kringutrustning som pärmar m m. Televerket lät också meddela att snörbordens reservdelsförsörjningen skulle bli ett problem och Televerket sa upp abonnemangavtalen på så väl snörborden som storstädernas sensorutrustning per 10 år från installationsdagen.

En modernisering måste till och frågan var nu om det befintliga systemet som användes i storstäderna skulle utvecklas eller om den av dåvarande Televerket Radio föreslagna helt nya totallösningen skulle anammas? Efter många möten på Televerket mellan telefoni- och radiopersonal beslöts det att ett ny teknik skulle tas fram.

Höger: 1987 togs den första CoordCom- utrustningen i bruk vid SOS-centralen i Västmanland. Foto från SOS Alarm AB


Arbetsnamnet på den nya dataterminalbaserade tekniken var R83 - senare R85 - och slutligen kom namnet CoordCom. 1987 togs den första CoordCom-utrustningen i bruk. 1996-97 uppgraderades centralerna i Malmö, Göteborg och Stockholm från Sensor till CoordCom som i sin senaste version kallades G3. Utrustningen har således under årens lopp moderniserats undan för undan - bla har på senare år digitala kartprogram integrerats i utrustningen.


Verksamheten i dag

Verksamheten bedrivs i dag på 20 st SOS-centraler runt om i landet, och sker på uppdrag av:

Staten - mottagning och vid behov vidarekoppling av 112- samtal (tidigare 90 000-samtal).

Landsting - alarmering och dirigering av ambulanser samt alarmering av jourpersonal.

Kommuner - alarmering av kommunal räddningstjänst.

Kommersiell verksamhet - riktad till företag och privatpersoner tex: felanmälan, automatlarm, personlarm och larmförmedling.
____________________________________________________

Källor:
Andersson, O. (1997). En resumé över 35 verksamhetsår. Förlag: Larmtjänst AB.
Bärgningskåren AB.
Heimbürger H. och Tahvanainen. (1989) K. V. Svenska Telegrafverket, del VI. K. V. Tahvanainen. (1993) 140 år i ledningen, Televerket 1853-1993.
Post-och telestyrelsen (PTS).
Åkerlund, Kjell. (1998) Alarm. Om alarmeringens historia. SOS-Alarm AB.

Tidningen: LAC-Aktuellt.
Tidningen: Motorbranschen.
Tidningen: SOS-Tidningen.

Intervjuer med och upplysningar av;
Berg, Carl-Johan. SOS Alarm AB.
Blomgren, Ulf. Larmtjänst AB.
Tahvanainen, K. V.

Foto; I anslutning till bilderna är ägaren angiven. Om inget annat anges; Larssons samlingar/tow.se.

_________________________________________________________________

Åter till indexsidan

Sidan skapad i Februari 2000.